Lasse Gustavson, brandmannen som överlevde en förödande olycka 1981, kom tillsammans med Rolli Snellman till vårt kontor för att dela sin historia. Vi, Nina och Carro, satte oss ner över en kaffekopp för att prata om hans resa. Vi vill gärna dela med oss av en bråkdel av det vi pratade om under vår träff. Lasses berättelse om återhämtning, mod och vad det verkligen innebär att hitta styrkan i sig själv är både inspirerande och tankeväckande. Med över 40-procentiga tredje gradens brännskador och allvarliga inre skador låg han nedsövd i två månader. När han vaknade mötte han en ny verklighet som utmanade allt han någonsin hade känt till.

Ett farväl

Lasses kollega, Leif, hade också varit med i olyckan. Leif överlevde dock inte. Han dog medan de fortfarande låg medvetslösa, och när Lasse väl var tillräckligt kontaktbar för att förstå sin omgivning, berättade hans mamma de hjärtskärande orden: "Leif gick bort." Men Lasse själv hade en annan upplevelse av vad som hände.

Under den långa tiden i medvetslöshet upplevde Lasse något som få kan förstå. Han beskrev ett möte med Leif – ett sista farväl, likt det som kollegor ofta säger efter ett slitsamt pass. Det var som om de möttes i ett skiftbyte; en känsla av att jobbet var slut och det var dags att gå hem och vila. Lasse berättar att han och Leif träffades på en plats bortom medvetandet, och där sa de adjö till varandra – inte med tyngden av en förlust, utan med den enkla känslan av att "gå hem".

Från fullständig sårbarhet till styrka

När Lasse vaknade var han i en utsatt situation – han var blind, hans ögon var ihopsydda och bandagerade, och han kunde inte sitta upp eller tala utan hjälp. Under de första månaderna på sjukhuset var han tvungen att helt förlita sig på andra. Men Lasse såg en paradoxal styrka i denna period av extrem sårbarhet. Det fanns en kraft i att vara så svag – att vara fullständigt äkta, utan möjlighet att låtsas eller hålla uppe en fasad.

Denna erfarenhet gav honom en lärdom om värdet av acceptans. Lasse berättar om hur det fanns en befrielse i att inte behöva vara duktig eller bita ihop, utan att istället acceptera sin situation som den var. Det blev tydligt för honom att acceptans var första steget mot att börja orientera sig i en ny tillvaro och att återerövra sitt liv.

Första gången Lasse såg sig själv i spegeln var en prövning i sig. Även om han hade förberett sig mentalt var verkligheten tuffare än han föreställt sig. Men steg för steg, och med hjälp av envishet och mod, lärde han sig att gå igen, hålla i en kopp, och återta en del av sin självständighet. Det tog två år innan han var helt läkt och klar, men processen fortsatte långt därefter, både fysiskt och mentalt.

Lasse Gustavson besökte Project Livs kontor 02.10

Åter till jobbet

Två år efter olyckan, i maj 1983, cyklade Lasse tillbaka till brandstationen för att börja arbeta igen. Det var en stor milstolpe. Han såg fram emot att vara tillbaka, och hans första uppgift var insatsplanering – ett arbete där han fick utforska naturen och rekognosera möjliga vattenkällor vid eventuella bränder. Detta passade Lasse perfekt, då han alltid trivts i naturen.

Efter några år växte längtan efter att vara tillbaka i utryckningarna. Och så småningom fick han chansen. Han började köra brandbilar och ta sig an de praktiska uppgifter som hörde till yrket. Att återvända till utryckningsverksamheten var en utmaning – man vet aldrig vilka uppgifter som väntar – men Lasse tog sig an det med mod och beslutsamhet. En av de största prövningarna var hans första rökdykarövning. Med utrustningen på hörde han sitt eget hjärta slå, och han var rädd, inte för vad som kunde hända fysiskt, men för vad som skulle hända inom honom. Men han visste att om han bara kunde hålla koll på sin andning skulle han klara det – och det gjorde han.

Att acceptera hjälp och att hitta balansen

På frågan om han någonsin kände att han inte fick vara ledsen över hur olyckan förändrade honom, utan att han bara borde vara tacksam över att han överlevde, svarar Lasse att hans resa till en början präglades av ärlighet och autentisk sorg. I början var han tvungen att tillåta sig själv att vara ledsen och sörja det som hade hänt. Men med tiden, när han började komma tillbaka till livet och samhället, berättade han att han kände han en viss vilja till att bita ihop och inte vara lika självavslöjande och sårbar som när han var allra svagast.

Han jämför den känslan med att vara som en treåring som vill göra allt själv. När han började lära sig saker på nytt – att äta själv, att klä på sig – växte en önskan om större självständighet fram. Även när det var svårare att göra saker på egen hand, valde han ibland att försöka, bara för att kunna bevisa för sig själv att han klarade det. Det var en utmanande tid, där det ibland var svårt att vara helt ärlig om sina behov av hjälp.

Men Lasse minns också ett ögonblick som hjälpte honom att hitta balansen mellan självständighet och acceptans. Han stod i en kassa och betalade när kassören kom fram och erbjöd sig att hjälpa honom med hans bricka. Istället för att se det som en symbol för svaghet och förminskning, valde han att se det som en gest av vänlighet. "Ibland behöver jag hjälp och då ber jag om det, och ibland säger någon 'säg till om du behöver hjälp'. Och då ska jag absolut göra det."

Nina & Rolli

Att lämna brandstationen – en ny dröm

Efter många år på brandstationen kände Lasse att det fanns något mer för honom. "Så länge man tror på sin dröm, är det något mer än bara en dröm," säger Lasse. Han hade börjat känna en stark önskan om att arbeta med föreläsningar och utbildningar, och under sin lediga tid hade han redan rest runt till brandstationer och vårdskolor för att berätta om sina erfarenheter. Han insåg att här hade han en viktigare roll – en roll där han kunde göra verklig skillnad. "Vem som helst kan köra ut slang till en skogsbrand, men att berätta om mina erfarenheter och motivera andra utifrån min bakgrund – det kan bara jag göra."

Styrkan att resa sig och fortsätta framåt

Lasse Gustavsons berättelse är inte bara en historia om att överleva en olycka – den handlar om att hitta en ny väg i livet och att acceptera både sina begränsningar och sin styrka. Den handlar om modet att vara sårbar och att tillåta sig själv att behöva hjälp, men också om viljan att klara saker på egen hand.

Från att vara helt beroende av andra till att återvända till sin brandmansroll och möta sina inre rädslor har Lasse visat att styrka inte alltid handlar om att vara starkast. Ibland handlar det om att vara sann mot sig själv, att acceptera det som är, och att fortsätta framåt – ett steg i taget.

Stort tack Lasse för att du kom och hälsade på oss till Project liv, vi ses igen!

Nina, Lasse & Carro